won't you bring back all the colors to my dreams
Alldeles surrealistisk cykelväg hem. Himlen var helt magisk. Mörk, mörk, mörk, men upplyst i ett alldeles rostrött sken på vissa fläckar. På andra fläckar såg man stjärnorna så klart. Alldeles ihopklämda på de små fälten. Tur att jag inte är mörkrädd. Och tur att jag ibland tycker om att utsätta mig för saker som inte är sådär helt säkra. I skogen var det mörkt och mitt lyse gjorde bara att jag syntes, inte att jag såg, och vad har det för mening när jag är alldeles ensam i skogen? Med Mumford i öronen kom jag hem ändå till slut. På 6 kilometer finns det EN gatlykta. I dimman.
Imorgon flyttar jag.
Idag hade Searching for Sugar Man premiär. Se den. Jag såg den i onsdags och är fortfarande helt tagen. Silver magic ships, you carry, jumpers, coke, sweet mary jane.
Fin, fin kväll med Lotten, Linda och Fredrika runt i hela Uppsala.
Nu är jag taggad på att packa upp mina saker. Hälsa på mina nya huskompisar. Gå på upprop. Utforska Grebbestad. Rycka lin. Sy.
I will run you like a thread
Det mäktigaste man kan göra i hela världen är att plocka fram Elvis Moody Blue-LP, sätta nålen på plats, vrida upp volymen och bara lyssna. Man blir andfådd av att lyssna på den. Bara för att den är så mäktig. När den är slut fattar man inte vad som hände. Man känner sig helt urblåst. Jag minns nog varje gång jag har lyssnat på den för det går inte att göra det så ofta. Magin måste finnas kvar.
Fina och duktiga dagar, njuter av den sol som finns, äter hallon, packar, organiserar, pysslar, läser, styr upp mig själv. Mycket bra musik hinner jag lyssna på. Eva Cassidy är senaste fyndet. Så vackert.
Come on baby light my fire
Nu har jag kommit hem igen. Mot min vilja. Hade SÅ lätt kunnat stanna i minst två veckor till. Jag älskar ju Skåne. Förutom skånskan, det är den som gör att jag inte skulle kunna bo där permanent. Men allt annat, alla fina och excentriska människor med knasiga idéer, kreativitet och driv, de öppna ängarna och åkrarna som gör att man kan se flera mil, cyklarna, de fina husen, vårt fina hus, vår fina lykta, stjärnhimlen, de små husen i Ystad, Fritidsbaren, stenarna, fisken, chokladkolarutan, loppisarna, Ja. Det är något alldeles särskilt där nere.
Det var lika kaos att komma till Stockholm som det var att komma hem efter Norge. Usch, folk överallt som har något att tycka till om. I Skåne får man göra precis vad man vill. Som att sjunga med högt till Patti Smith när man susar fram på cykeln. Det är bra.
Linger in the shade of a kind old tree
Gick från Adriana med så mycket lättare steg än när jag kom. Man får inte glömma bort hur fina människor det finns i världen och man får inte glömma bort hur viktigt det är att umgås med såna som sprider värme och glädje omkring sig, trots att de själva haft det så svårt. Naiara visade sina fina dokumentärer, helt otroligt hur hon träffat så rätt med intervjuerna och fått personerna att öppna sig så mycket. Så starkt.
Och SÅ mycket goda grejer. Brigadeiro, så SJUKT gott så man inte tror på att den smaken faktiskt kan finnas i världen.
De här dagarna på jobbet är så långa, men de dagarna går ju till slut de också och nu har jag fyra dagar kvar till ledighet och på onsdag går tåget till Skåne. Vad fint det ska bli, och sån tur jag hade med tågbiljetterna. Hoppas bara att det inte blir sådär alldeles för läskigt. Det är ju ganska läskigt där till och med när hela familjen är där. Fy, vad har jag gett mig in på? Men sen tänker jag att när jag sitter där och det är sådär kolsvart utanför och vinden vinder runt knutarna och det knakar som att det är någon i rummet bredvid så gör jag en kopp te, kurar in mig i en filt och lyssnar på Frankie boy så ska nog lyckas schasa iväg demonerna i huvudet.
Det vore fint att vakna till en sådär alldeles lagom varm dag utan ett moln på himlen, snöra på sig träningsskorna och promenera längs havet till Tamarama. Sitta en liten stund på favoritklippan och titta på surfarna, kanske kan det någon man känner igen. Bli sådär varm så att man bara måste hoppa i havet. Vågorna är stora, nästan så att det blir lite läskigt, men fortfarande så att jag låter ut ett litet tyst skratt. Promenera tillbaka till Bondi barfota och känna gatstenarnas skarvar under fotsulorna. Gå förbi Sabbaba på vägen tillbaka hem och ta en kaffe. Fast det går ju aldrig att bara gå förbi, stanna kvar och snackar skit med Rachel, Abi, Iswor, Aaron. Sitta en stund vid runda bordet med en stor kaffe och tittar på alla jobbiga duvor som attackerar tallrikarna sekunden personen reser sig upp. På kvällen är det sådär lagom mycket folk på jobbet och alla man vill ska komma är där. Den typiska onsdagsstämmningen bygger upp förväntningarna inför kvällen. Dricka goon ur pappersmuggar och bygga upp förväntningarna ännu mer. Försöka köra en snabb uppiffning i mörkret vid toan när passet är slut, men falafellukten försvinner ju ändå inte. På Beach Road är det fullt med folk. Där är han. Och där är han. Och där är de. Och där är HAN. Virvla omkring och prata med en där, en här, en där borta och en till där. Så töms det plötsligt på folk och lämmeltåget går till Bondi Hotel och på vägen verkar det som om alla tar chansen att visa sin lite konstigare sida. På Bondi Hotel är det proppat på uteserveringen och man måste klämma sig fram, men på slutet är det bara de rätta personerna kvar, och efterfesten blir precis där man hoppas att den ska vara. .
Ja vore fint.
Och SÅ mycket goda grejer. Brigadeiro, så SJUKT gott så man inte tror på att den smaken faktiskt kan finnas i världen.
De här dagarna på jobbet är så långa, men de dagarna går ju till slut de också och nu har jag fyra dagar kvar till ledighet och på onsdag går tåget till Skåne. Vad fint det ska bli, och sån tur jag hade med tågbiljetterna. Hoppas bara att det inte blir sådär alldeles för läskigt. Det är ju ganska läskigt där till och med när hela familjen är där. Fy, vad har jag gett mig in på? Men sen tänker jag att när jag sitter där och det är sådär kolsvart utanför och vinden vinder runt knutarna och det knakar som att det är någon i rummet bredvid så gör jag en kopp te, kurar in mig i en filt och lyssnar på Frankie boy så ska nog lyckas schasa iväg demonerna i huvudet.
Det vore fint att vakna till en sådär alldeles lagom varm dag utan ett moln på himlen, snöra på sig träningsskorna och promenera längs havet till Tamarama. Sitta en liten stund på favoritklippan och titta på surfarna, kanske kan det någon man känner igen. Bli sådär varm så att man bara måste hoppa i havet. Vågorna är stora, nästan så att det blir lite läskigt, men fortfarande så att jag låter ut ett litet tyst skratt. Promenera tillbaka till Bondi barfota och känna gatstenarnas skarvar under fotsulorna. Gå förbi Sabbaba på vägen tillbaka hem och ta en kaffe. Fast det går ju aldrig att bara gå förbi, stanna kvar och snackar skit med Rachel, Abi, Iswor, Aaron. Sitta en stund vid runda bordet med en stor kaffe och tittar på alla jobbiga duvor som attackerar tallrikarna sekunden personen reser sig upp. På kvällen är det sådär lagom mycket folk på jobbet och alla man vill ska komma är där. Den typiska onsdagsstämmningen bygger upp förväntningarna inför kvällen. Dricka goon ur pappersmuggar och bygga upp förväntningarna ännu mer. Försöka köra en snabb uppiffning i mörkret vid toan när passet är slut, men falafellukten försvinner ju ändå inte. På Beach Road är det fullt med folk. Där är han. Och där är han. Och där är de. Och där är HAN. Virvla omkring och prata med en där, en här, en där borta och en till där. Så töms det plötsligt på folk och lämmeltåget går till Bondi Hotel och på vägen verkar det som om alla tar chansen att visa sin lite konstigare sida. På Bondi Hotel är det proppat på uteserveringen och man måste klämma sig fram, men på slutet är det bara de rätta personerna kvar, och efterfesten blir precis där man hoppas att den ska vara. .
Ja vore fint.
