Misty Mountains
Jag lyckades stå emot länge, men nu har jag till slut kastat in handduken och skaffat mig en blogg. Vi får se hur ofta det blir updates, men jag ska göra så gott jag kan.
Jag tänkte börja med att berätta om en sak jag förundras över. Det är hur jag varje gång jag är på en konsert eller liknande och får träffa bandet som spelat blir galet hysterisk. Mitt hjärta bankar i 190, mina händer skakar och jag får total tunghäfta. Allt bara för att jag är nära en person vars musik jag lyssnar på, hur kan det betyda så mycket?
Häromdagen var jag med Linda och Oskar på en liten spelning/signering med Mando Diao, förövrigt världens bästa band. De hade grym energi och det var absolut en av de bästa spelningarna jag har sett, trots att de "bara" körde sex låtar. Efter spelningen var det dags för signering och när vi stod i kön och väntade på att komma fram vinkade jag till en i bandet, och jag blev löjligt förtjust när han vinkade tillbaka. Ni kan ju tänka er hur jag kände mig efter att lite senare faktiskt ha fått krama de två sångarna.
Trots att de i Mando hade så roligt tillsammans ("Ja, och så köpte jag ett par glasögon på auktion") så att de knappt hade tid för fansen har jag ända sedan dess levt på ögonblicket när jag träffade dem, för trots att jag känner mig som en riktig loser när jag blir så där crazy är det ju ändå en väldans härlig känsla!
Jag tänkte börja med att berätta om en sak jag förundras över. Det är hur jag varje gång jag är på en konsert eller liknande och får träffa bandet som spelat blir galet hysterisk. Mitt hjärta bankar i 190, mina händer skakar och jag får total tunghäfta. Allt bara för att jag är nära en person vars musik jag lyssnar på, hur kan det betyda så mycket?
Häromdagen var jag med Linda och Oskar på en liten spelning/signering med Mando Diao, förövrigt världens bästa band. De hade grym energi och det var absolut en av de bästa spelningarna jag har sett, trots att de "bara" körde sex låtar. Efter spelningen var det dags för signering och när vi stod i kön och väntade på att komma fram vinkade jag till en i bandet, och jag blev löjligt förtjust när han vinkade tillbaka. Ni kan ju tänka er hur jag kände mig efter att lite senare faktiskt ha fått krama de två sångarna.
Trots att de i Mando hade så roligt tillsammans ("Ja, och så köpte jag ett par glasögon på auktion") så att de knappt hade tid för fansen har jag ända sedan dess levt på ögonblicket när jag träffade dem, för trots att jag känner mig som en riktig loser när jag blir så där crazy är det ju ändå en väldans härlig känsla!
