bananbrasse

Jag trodde att det skulle bli en tråkig höst men sen kom Lotten med värsta supernyheten, The Last Shadow Puppets spelar på Cirkus den 15 oktober! ilikecirkusilikepuppets. Och så är det Coldplay den 18 september och så insåg jag att Sugarplum kommer att spela någon gång och likaså Kristian Anttila. Klad.

I morgon ska jag göra om min blogg. Den är för dyster och för ful.

Jag vill bara ha dig, ha dig. Kristian Anttila är så jävla bra.

varför spelar alla bra band på samma dag på Way Out West för 680 kronor endagsbiljett så värt så kommerintehända

Peace & Love var askul. Jag tänker berätta om allt för jag har tråkigt så håll i er.

På onsdagen lämnade vi Uppsala på ett överfullt tåg där vi slog oss ned på en golfbag. När vi anlände till Borlänge blev vi ståendes i två oändliga köer innan vi kunde slå upp tälten. Tältet blev snyggt. Bildbevis:



Sedan åkte vi till Donken i Kupolen och käkade äcklig hamburgare och handlade kex oxh äpplen och sedan blev det lite trevligt på campingen. Träffade massa gött folk och hade det kanonkul.

Sov ingenting på natten i princip men var pigg ändå på torsdagen, första festivaldagen. Alltihop drogs igång med en signering med Mando Diao och det var ju trevligt förstås. Gustaf var konstig och såg ut som ett psycho när jag hade kramat honom och Björn tyckte det var en bra idé när jag sa att de skulle börja spela Tony Zoulias live igen. Sen var det Markus Krunegård! Skitbra förstås. Efter det var det Miss Li, också skitbra förstås. Sen kommer jag inte ihåg vad som hände men senare på kvällen var det Mando. Det var intensivt och jag kommer egentligen inte ihåg någonting, det var över så sjukt fort. Men bra var det förstås. För bra. Efter det var jag ganska utpumpad och överkörd så det blev sängen och det var nog det skönaste någonsin. Joo! Innan Mando såg jag ju Timo! Han var sjukt bra! Inte Katalin-kvalitet, men det var ju inte väntat heller.

Fredagen blev asbra, jag trodde inte att det skulle vara några bra spelningar alls men det visade sig vara helt fel. Det började med Timo på P3 Sommarsession klockan 12 med en signering efter, fast Timo var trött och tråkig och det var synd. Hans var söt dock. Sen var det P3 Sommarsession med Miss Li och efter det hittade vi Little Marbles som satt och spelade på en trottoarkant. Bra det med. Och ojojoj, sedan var det Kristian Anttila och det var definitivt den mest positiva överraskningen, så galet bra! Han var helt vild, han rörde sig snyggare än någon annan på scenen. Utom Mick Jagger. Stagedivade gjorde han också och fick sina kläder avslitna. Han har alltid på sig de kläderna, alltid. Synd om honom. Direkt efter spelningen var det signering med honom och då snodde han tillbaka sin jacka. Tur. Han är en konstig människa men jäkligt ball. Såg honom flera gånger på festivalområdet senare och han var lika konstig varje gång. På kvällen såg jag Thåström som var bra, en stund av Billie the Vision and the Dancers som var bra, Millencolin som var bättre än jag trodde. Riktigt bra faktiskt, det var kul att äntligen få se dem, och jag kan ju faktiskt de flesta låtarna. Vi stod och skrattade lite åt Kent innan vi gick satt och lyssnade lite på Looptroop Rockers som faktiskt var ganska bra på något sätt.

Lördagen då, sista dagen. Frukost på Donken med en betydligt godare hamburgare. På eftermiddagen spelningar med The Lance som var galet bra och Jive som också var riktigt sköna. Det regnade men sprack upp precis innan Sugarplum Fairy skulle spela. Deras spelning var sjukt rolig, det var riktigt skön stämning i publiken, inte alls mycket tryck och bara skoj. De var braaaa. Victor lekte Mick Jagger, men varför inte liksom, han ser ju ändå ut som honom. De tror att de är bäst och snyggast i världen och jag går på det i alla fall. Victor. Sedan var det Adam Tensta och jag och Hedda röjde som tusan. Sjukt mycket drag och sjukt roligt med jag har ingen aning om vad vi gjorde där egentligen. Efter det var det Johnossi och där var det ännu mer drag, alldeles för mycket. Sådär att man tror att man ska dö. Backade lite och det blev bra. Verkligen. Sista spelningen stod Håkan Hellström för. Fintfintfint. Fast det var tråkigt att han körde samma mellansnack som på Grönan, det kändes lite fejk på något sätt. Hurricane var på topp och pratade och grejer! Jag visste inte att han kunde det, det var kul.

Missade The Pigeon Detectives, The Wombats och Little Marbles och det sög för jag hade kunnat se dem egentligen, de krockade inte med något.

Det var allt.

Jag älskar finaler i stora mästerskap i fotboll. Det finns ingenstans man kan se en så ren och skär glädje. Det är fint. Torres förtjänande att göra det där enda målet tycker jag. Han är bra han.

NEEEEEEEEEEEJ. Jag hade hela min packlista i telefonen. Nu kommer jag glömma allt. För max en timme sedan tänkte jag "Oj hoppsan, jag kommer inte ihåg alls vad jag ska ha med mig, tur att jag har min lista!" Men nej, så lätt kommer man inte undan. Jag som hade jobbat så hårt med den listan och tyckt att jag var så fiffig när jag skrev den i mobilen eftersom jag kunde fylla på den whenever jag kom på något.

Är mitt uppe i packandet och så går min telefon sönder. Lägligt! Samma sak hände förut en gång och då tog det tre veckor att laga, så nu blir det antagligen till att dras med en cirka sex år gammal ljusblå tegelsten där knapparna knappt går att trycka på. Nej förresten, nu fick jag i batteriet från min telefon i en hyfsat ny och fin en med lite våld, dock får jag inte på batteriluckan men det får man ta. Det fanns massvis med bra musik i den hehe så nu ska jag välja någon fin ringsignal. Jag kan vakna till Across the Universe. Aaah.

Packandet är ju förstås till Peace & Love, IMORGON åker vi! Det har jag verkligen inte fattat och kommer väl inte göra det heller förrän vi åker hem igen. SHIT jag ska se Mando Diao om två dagar. Och Sugarplum Fairy om fyra. Alltså Victor om fyra också fnissfnissfniss äntligen.

Jag började inte skriva min bok igår. Men det ska göras, den där bokan ska minsann bli färdig. Dock vet jag inte vad den ska handla om, jag har mina små funderingar men det måste vara något som går att analysera djupt. Eller något sådant.

Däremot såg jag I'm Not There igår, en biografi om Bob Dylan som istället för att ha en person som gestaltar honom har sex olika skådespelare som var och en visar en speciell sida av Dylan. En sann konstfilm där konsten ibland tar över lite väl mycket så att man stundvis inte fattar någonting. Speciellt i början, då var jag totalt lost, men efter en stund började det ljusna och fy tusan vilken välgjord film. Störd som få men sjukligt bra.


Det tycker jag om.

Sourcream and onion. Sourcream and onion. I morgon ska jag börja skriva en bok. Det ska jag göra. Och i natt ska jag drömma om den jag ska gifta mig med.

Nu vänder det och blir mörkare. Nej. Nej. Nej. Dunkdunkdunkpanik.

Jag tror att jag har stukat en tå. Det gör fruktansvärt ont. Dessutom har jag brännsår på båda knäna och på både undersidan och översidan på fötterna. Men så är det, man får lida för konsten. Det blir nog bra igen efter lite brownies och glass med persika. Det tycker jag nog att jag förtjänar efter att ha slitit ut mig så hårt att jag knappt orkat cykla hem tre dagar i rad.

I morgon har jag Benke wihoo. Hoppas vi gör någon fin jazzkoreografi, typ som den han gjorde förra året till Hallelujah. Åh.

Nu har det hänt lite grejer igen sen jag skrev sist. I tordags blev det lite mys med alla L:en och F:et, precis som det ska vara. Vi hade kirrat en liten frågesport åt Lisa för att hon skulle få lite koll på vad som har hänt här hemma och hon hade köpt asheta pyjamasar åt oss från Victoria's Secret. Prickiga och zebrarandiga oh yes.

Och så igår då, en ytterst fin dag. Håkan på Gröna Lund med Lotten och Lisa och det var galet. Självklart gick det inte upp mot konserten på Arenan, men det var absolut bättre än väntat. Han har så mycket fint för sig och man blir så glad av honom. Och alla andra i bandet också för den delen. Speciellt Hurricane, han är så fin men han ser så tärd ut och det så synd om honom. Han har nog haft det svårt. Bästa låtarna var lätt Hurricane Gilbert, Nu kan du få mig så lätt och Kärlek är ett brev skickat 1000 gånger. Och så den sista låten, Det är så jag säger det. Då var det faktiskt inte långt till tårarna.

Idag började årets Bounce Summercamp, dansläger alltså, och jag är fruktansvärt trött. Jag insåg ganska tidigt uner dagen att jag inte har tränat på riktigt på ungefär ett år. Jag tror knappt att jag har gjort en enda armhävning sedan förra årets Summercamp och det kändes kan jag säga. Fy tusan vad trött jag blev, och är fortfarande. Men det blir nya friska tag i morgon. När det var slut for jag hem en sväng för att duscha och sådant innan det bar iväg igen till Stora Skuggan för att smyga runt lite i skogen och tjuvlyssna på Mando Diao. Jag var lite sen så jag hörde de börja på vägen, de öppnade med One Blood och den bara ekade över en liten sjö och soundet blev helt sjukt. Det var otroligt mäktigt. Jag hörde hela spelningen och det bådar gott inför Peace and Love, de spelade Gold och då went I gold.

Nu sitter jag och lyssnar på P3 Sommarsession med Sugarplum Fairy, typ som P3 Live Session; en livespelning varvad med lite mysiga intervjuer. De har spelat två nya låtar som de sa att ingen hade hört tidigare, men tji på dem det har jag! De är riktigt riktigt bra.

Ojojoj, nu finns det mycket att berätta, gårdagen blev minst sagt händelserik och sjukt mysig.

På morgonen var det avslutning och när vi minst anade det kom en Lisa springandes och skrikandes i korridoren. Det blev en smärre chock men en positiv sådan, vi visste ju att hon skulle komma men det var ju helt klart speciellt att träffa en av sina bästa kompisar som man inte sett på 10 månader. Hela avslutningen blev väl i princip ett enda långt kramkalas och det var ju inte dumt! Efteråt hamnade vi på Linnékaféet, först jag, Linda, Lotten och Freddan och senare anslöt Lisa också och vi blev sittandes där i fem timmar om jag inte minns fel. Det var så skönt att bara sitta och prata, det behövs verkligen när man inte setts på ett år!

På kvällen var det dags för något man aldrig riktigt vet hur det slutar, nämligen klassfest. Den här gången slutade det mycket bra! Jag + Linda + Lotten droppade in hos Ylva i Björklinge sådär vid halv åtta och då hade alla redan varit där i några timmar. Älvan gillar att börja i tid. Det blev en lugnare tillställning än tidigare klassfester, i alla fall som jag uppfattade det och det var bara supermysigt och chill. Eller ja, eftersom det var Älvan spårade det ju förstås lite ändå vid vissa tidpunkter, men de aktiviteter jag ägnade mig mest åt var chill i alla fall. Tyvärr splittrades de tre L:en när sista bussen gick hem, Linda kände att hon ville vakna upp i sin egen säng och fick sällskap av Robin hem, medan jag och Lotten istället kände att vi inte var färdig partade. På natten blev det en liten promenad ner till sjön där några, dock inte jag, badade och det var så mysigt.

I morse vaknade jag alltså i Björklinge och det var inte alls så hemskt som det skulle kunna ha varit. Några stycken av oss latade oss elakt nog framför tv:n medan de andra fick kämpa med städningen, men lite hjälpte vi faktiskt till.

Nu bär det av hem till Lotten för en riktig reunion med hela ganget!

Jag vågar inte sova. I morgon kommer jag inte vakna och det måste jag. Måste måste måste. Får jag inte Shoreline på morgonen vaknar jag inte. Jag måste sova, jag måste sova, jag måste sova. Men fel tankar letar sig in i huvudet och min puls går upp i 180 och jag faller igen, som i fritt fall. Nu vet jag hur det känns att falla och nu kan jag inte sluta. Jag måste sova. Jag kan inte sova.

Klockan är 01.37 och det är 4 timmar och 43 minuter tills jag ska gå upp.

Egentligen är jag glad.

Jag hade 503 kronor.

Vi media-tvåor fick en liten tripp till Grönan idag och det var fantastiskt roligt. Jag har nog aldrig gjort så mycket av ett Grönan-besök förut, det blir en stor skillnad på hur mycket man njuter av saker beroende på vad man själv gör dem till. På Gröna Lund ska man skrika. Äsch, jag hade jättemycket att skriva om den här dagen, men poff! så försvann allt. I alla fall så kan jag stolt berätta att jag åkte Fritt Fall för första gången och var inne i Spökhuset för första gången. Fritt Fall var en riktig höjdare den! (He he) Tyvärr kan jag inte säga detsamma om Spökhuset, jag tror att min mamma är boven till det med sin ytterst oroliga ådra. Det känns bra att ha gjort det dock, och just nu känns det som om jag vill göra det igen. Men jag tyckte inte om när de följde efter en.

Och så var det ju fotboll också, bra match. Ovanligt bra spelat av Sverige faktiskt, de var inte alls lika fega och defensiva som de brukar och de skapade sig många fina målchanser. Hanssons mål var nog det fulaste och samtidigt det vackraste någonsin. Och Zlatans var ju oklanderligt.

I morgon är det avslutning, Lisas hemkomst och klassfest. Nu ska jag räkna pengarna i min spargris för att lugna mina nerver lite innan jag ska försöka sova.

Surfade runt lite på webben och hittade en tjej som heter Sara Johanna Maria Efrezina Ofelia Desdemona Miranda Rosalinda Naomi Forsblad. Kul för henne.

Ibland händer vissa saker som gör det oundvikligt att tro på ödet.

Lördagen var mysig, en runda på stan med Lotten som skulle köpa avslutningskläder och sedan två filmer på kvällen, What Happens In Vegas och Factory Girl. Den förstnämnda var väl ingen höjdare direkt, jag tror inte att jag skrattade en enda gång faktiskt och hela filmen var bara för långsökt på något sätt. Den senare var dock mer intressant. Den handlade om Edie Sedgwick som under 60-talet var med i de flesta av Andy Warhols filmer så han hade också en stor roll i filmen. Det var spännande att se vilken enormt intressant och speciell människa han var och vilka fascinerande och ibland lite läskiga idéer han hade om saker och ting. Vissa saker i filmen kändes inte så välgjorda, som till exempel när Hayden Christensen skulle spela Bob Dylan fast de kallade honom Billy Quinn i filmen och la på en konstig röst som bara lät jättefejkad, men Sienna Miller var riktigt bra som Edie Sedgwick, och Guy Pearce gjorde en grym Warhol.

Lägenheten stod tom när jag vaknade och i brist på en mer fantasifull aktivitet blev det en liten promenad runt i Hjorthagen och det är ju inte fy skam det heller. Jag gick ner till ett ställe som ligger precis nedanför kullen Hjorthagen ligger på där det finns tre stora 80-tals hus i smutsig gråbrun asbest, tågräls där det sedan säkert tio år tillbaka har stått samma godståg lastat med järnbalkar och en stor grusplan med alla möjliga konstiga saker på. Medan jag var helt upptagen med att utforska några enorma svarta rör som låg där hörde jag musik utöver den som strömmade från mina hörlurar. Jag plockade ur dem ur öronen och lyssnade. Ljuden kom från ett av asbesthusens öppna fönster och när jag hörde plinkandena på gitarren och de försiktiga slagen på tamburinen var min första tanke: "tänk om det är Sugarplum som är därinne". Tonerna de spelade var obekanta men soundet ytterst välbekant och när sången drog igång var det ingen tvekan om vilka det var. Det var Victor som skötte ylandet och det var indeed Sugarplum som var därinne och repade. Hjorthagen är en magisk plats. Jag satte mig på en träpall för att hindra mig själv från att dansa runt och där satt jag i minst 45 minuter och bara lyssnade. Anledningen till att tonerna de spelade var obekanta var för att de körde inte bara en utan fyra nya låtar som inte kommer ut förrän i augusti då deras skiva kommer och som antagligen inte har hörts av någon annan än de som varit med vid inspelningen och kanske typ Gustaf. De körde förstås några gamla godingar också, typ She, Last Chance och Let Me Try och så en fin version av Octopus's Garden. De lyckas alltid göra covers på mina favoritlåtar. När jag såg att de lämnade huset kände jag att det var dags för mig att lätta också. På vägen hem finns det ett ställe där man kan välja mellan att antingen gå upp för en trappa, gå igenom tunnelbanan eller gå uppför en backe till vänster för att komma hem till mig, och jag hade tänkt ta trappan. I sista sekunden ändrade jag mig och valde av någon konstig anledning att gå en omväg åt höger istället, det kändes liksom bara som att jag var tvungen att gå där. Tur var väl det eftersom jag en bit in på den vägen mötte Calle som kom cyklandes med en konsumkasse på styret. Antingen så har jag en onaturligt bra intuition eller så är det ödet. Jag kunde inte bestämma mig om jag skulle säga något till honom eller inte så jag bara tittade på honom som en idiot tills det var för sent. Han såg så arg ut så jag vågade inte, men det var nog bara fartvinden som gjorde det.

Idag fick jag den första riktiga smaken av sommar. Allting var precis som det ska vara. Uppstigning halv tolv, en snabb frukost bestående av yoghurt och sedan ihopplockning av allt som behövs nere vid sjön. Handduk, vattenflaska, godis, bok, iPod, solkräm. Boken påbörjades och lästes ut, låren och ryggen blev svedda och jag klarade av årets första dopp efterföljt av årets första bad. Är inte det sommar så är jordnötsringar gröna.

En film på kvällen är ju också obligatorisk för den ultimata sommardagen, den här gången blev det Amélie från Montmartre som jag av ren dumhet inte sett tidigare. Fantastisk film, en sådan där man facineras av varenda liten scen för att den är så genomtänkt och perfekt och som man också blir sur av eftersom man aldrig någonsin skulle kunna komma på alla de här scenerna. Huvudpersonen är sådär underbart konstig och charmig som man själv bara drömmer om att vara. Blev lite insprirerad till nästa års kortfilm, ojoj, den ska bli en höjdare den.

Nu är min storebror stor på riktigt. Stor som i att ha fått allt han behöver för att flytta hemifrån, stor som i att han kan göra precis vad han vill och stor som i att ha fått åka på ett flak och skrika och sjunga och dricka fuskchampagne. Dagen blev helt perfekt, allting gick som smort och vädret kan man ju inte klaga på om man säger så. Det var jättemysigt att stå vis Uplands nation och se de man sett varje dag nu de senaste två åren springa ut i det fria livet. Sentimentalt. Speciellt för lärarna, när flaken med deras små elever åkte iväg blev de väldigt kramgoa och alla ville komma fram och prata med någon de faktiskt behöver dras med ett år till. De är för söta. Efter en tur med en snabb liten röd sportbil för Oskar blev det party at our place. En minst sagt udda kombination människor, det var lite smått konstigt att se min pappas frus mamma stå och prata med min mammas syster och min mammas mans morbror stå och prata med min farfar, men väldigt trevligt blev det ändå.

För första gången längtar jag faktiskt efter att ta studenten. Väldigt mycket. Jag vill bara glida igenom det här året med räserfart och stå där själv med mössan på huvudet och nallarna runt halsen. Fy tusan vad roligt det verkar. Men det är inte långt kvar nu, ett ynka litet år och sen är det min tur. Och om det här året går hälften så fort som det förra kommer det att gå fort kan jag säga. Det ska verkligen bli så galet skönt, jag har inte insett det alls förrän nu, men fria livet here kommst ich. Nu ska jag satsa som tusan på skolan det allra sista året och sen är det slut på allt. Pommes.

Nu börjas det.

Uppitaketnerpåbotten.

Jag säger så här att spelschemat till Peace & Love är BäSt!!! Den enda artisten jag missar är The Tallest Man on Earth men halllllåeååeåeåe jag kommer att få se MANDOSUGARPLUMKRUNISMISSLIJOHNOSSITIMOJIVESEXPISTOLSHÅKANLITTLEMARBLESLASSELINDHTHEHIVESKRISTIANANTTILLA

Det är ganska snällt av P&L att låta Håkan spela allra sist på största scenen, det förtjänar han.

Men sen kan man ju fråga sig varför Ticnet skulle vara helt fuckat igår så att vi fick de absolut sämsta platserna i Globen till Coldplay trots att vi hade ståplatser och sedan de bästa läktarplatserna egentligen. Jag skickade ett argt mail.

Filmtips: A Hard Day's Night med skalbaggarna själva, fy tusan vad charmiga de är trots att de är totalt värdelösa skådespelare och dessutom dubbade. En film som ger många skratt kan jag lova

Ont. Näsanhuvudetnackenarmen. Ägde i kassan på jobbet och förlorade nog inte så många kunder idag. Det är så sjukt roligt att stå i kassan, att försöka vara så trevlig man bara kan och le sitt största smajl. Man lär sig mycket saker. Fick massa ansvar också, räkna kassan, stänga, hålla koll. Bra. Innan allt det satt jag på en stol och ägnade en timme av mitt liv till ett mattetal jag aldrig lyckades lösa. Sumpade mitt humör och antagligen ett vg.

Nu följer några ytterst händelserika dagar, det blir spännande att se vad de kan föra med sig. Något jag vet är att jag är nervös, spänd, exalterad och delad.

Den stora hemlisen jag höll på med igår kväll tog ju sin lilla tid och sömnen bortprioriterades, men inte ikväll o nej. Nu är det hopp i säng med min förskräckliga bok som ger mig migrän, yrsel och illamående. Nu borde det vara så att jag var ledig i morgon och kunde sträckläsa alla Katarina Von Bredows böcker, de ryser man och gråter glädjetårar av minsann, men inte i kväll. Nu blir det cancer.

From the rooftops I remember.

18 september, 18 september.

Min näsa är öm och blå och jag vet inte varför. Jag vet när det hände, men hur är en fråga som kommer att förbli obesvarad. Det finns en liten känsla som säger att jag svimmade och antingen ramlade mot köksluckan eller ner på golvet. Vid en tidpunkt hade jag nämligen huvudet lutat mot köksluckan och någonting säger mig att jag också låg på golvet en stund, men jag kan inte säga säkert om så är fallet. Så kan det gå när man läser för obehagliga böcker.

Min lördagkväll var sommar. Glass på Nybron med Lotten och Fredrika, fulla uteserveringar, drägg i raggarbilar och lättklädda människor. Sjukt mysigt och sjukt välbehövligt. När man bor på landet får man ibland dra till med drastiska åtgärder för att kunna göra saker på kvällarna, så för att få ihop allt igår blev det så att jag skulle ta mig en liten promenad hem från bussen, en ganska lång sådan. Inte mig emot dock, jag såg faktiskt fram emot det. Efter att jag hade gått i cirka 15 minuter kom det en cykel farandes emot mig med en väldigt välbekant person på sadeln som frågade om jag ville ha skjuts hem, han hade till och med lagt en kudde på pakethållaren. Han kan allt vara en omtänksam man ibland min låtsasfader. Det blev en cykeltur i högt tempo och knogarna vitnade när jag höll tag i kanten på pakethållaren. Cyklar är inte min starkaste sida.

Nu har jag varit uppe halva natten och fixat med lite hemlisar, bådar gott inför matteprovet jag måste få vg på i morgon.

Slumpen kan vara livsavgörande, en tanke värd att ha i bakhuvudet.