bananbrasse

Jag blev extremt rastlös idag när jag insåg att jag inte hade några planer trots att jag hade sett fram emot det. Sen insåg jag att jag inte kommer att ha en enda ledig kväll fram tills nästa söndag och då var jag inte rastlös längre. Inte det minsta. Istället hängde jag med Oskar, spelade Blackbird, plockade fram Oskars fina Olympus Trip 35 och pappas Pentaxer, köpte Timo-biljett, provade massa skor, köpte shorts till dansen. Jag har tre favoritord. Stardust. Wildflower. Hummingbird. Jag hittade The Age of the Understatement på LP på Bengans. Oouohuo vad jag vill ha den.

Helghelghelg. Gud så underbart skönt. Om jag har fattat det rätt kommer Charlotte hit ikväll eftersom Anna-Karin fyller år,och så skulle visst Oskar dimpa in också. Annars har jag iiiiiingenting planerat och det är så sjukt skönt så det finns inte. Tiden är märklig den. Jag slutade halv tolv och efter det hann jag ta bussen från skolan till stan,gå runt en sväng (visserligen mini men ändå) med Linda för att kirra lite saker, ta tåget till Stockholm, irra runt efter en present till Anna-Karin, kolla på lite kläder, ta tunnelbanan hem och jag var ändå hemma vid två. Sen efter att jag kom hem har jag hunnit spela piano och tvätta håret. På en timme och 45 minuter. Så kan det gå. Vi hade i alla fall bara en helt chill engelskalektion i skolan, grupparbete om amerikanska politiska filmer. Inte så svårt och ganska så kul.

Tänk vad lite sol kan göra.

Dagens frisyr: Utsläppt, nyfärgat, lite Dust It
Dagens smink: Lite sådär blandat, lite kajal, lite mascara, lite rouge.
Dagens klädsel: Svarta jeans, vit- och grårandig tröja, blåa converse.
Dagens planer: Skolan och inte göra så mycket annars eftersom jag känner på mig att det här var den sista dagen fram till studenten då jag inte kommer att vara överstressad av skolgrejer.
Dagens saknad: Lindajsen som var hemma och var sjuk =(
Dagens drog: Chokladmuffins.
Dagens tråkigaste: Naturkunskapenja.
Dagens finaste: Amos <3
Dagens måste: Inget alls. Bara spela piano.
Dagens dricka: För lite. 
Dagens köp: Två äpplen.
Dagens mat: Vårrullar till lunch och soppa till middag.
Dagens sjuka: Gladsjuka.
Dagens kärlek: Chokladmuffins, allt och alla, apelsiner, THEKOOKSKOMMERTILLPEACEANDLOVE, Van Morrison
Dagens mående: Jättetipptoppgrejt.
Dagens låt: Lost - Coldplay


Såna här personer skulle jag kunna leva mitt liv på.



Jag vet att ingen kommer att orka läsa hela så jag fetstiltade det fina.

Hos Amos är alla VIP De flesta som brukar åka buss i Uppsala vet vem han är, den glade busschauffören Amos Makajula. Kaktusreportern Pedram Nasouri bestämde sig för att ta reda på mer om mannen med det stora leendet och de vänliga orden.

Den schablonartade bilden av en busschaufför är nog hos de flesta en vresig, irriterad person som inte hälsar när man kliver på och det händer att man ibland får intrycket av att chauffören kör ifrån människor med flit. Amos Makajula är det levande exemplet på att det inte behöver vara så. När vi träffas i busschaufförernas egna vilorum har han precis jobbat ett morgonpass och äntrar rummet med ett leende lika brett som Niagarafallen. Vi hälsar och det visar sig att han har sett mig förut och vet vilken buss jag brukar ta. Jag blir glad av att han vet, det är som om vi redan känner varandra. Om man beskriver Amos för någon som ofta åker buss är chansen stor att de vet vem han är. Amos har blivit något av en lokal personlighet med sitt varma sätt att möta alla trötta resenärer. Varje gång man kliver på får man ett varmt välkomnande och frågan om man mår bra, ställd på ett sätt som att det verkligen menas. När man kliver av så ropar han dessutom alltid "ha en bra dag" i bussens mikrofon och vinkar av en. Det fina mottagandet räcker ofta för att förgylla hela resten av ens dag - man tänker att om en busschaufför kan hålla modet uppe och ständigt vara så positiv så borde ju jag också kunna det. Men jag undrar samtidigt var Amos får all sin energi och motivation ifrån.

Hur får man orken att ständigt vara så trevlig på sin arbetsplats? - Jag älskar helt enkelt människor! Och om man är positiv och visar respekt skapar man inte bara en bra stämning på bussen, utan också i hos sig själv, säger han med sitt karaktäristiska leende i följe. Amos kom till Sverige för åtta år sedan. Han bodde tidigare i Tanzania och arbetade som musiker, men blev kär i en svensk volontärarbetare som han nu är gift med. I sitt hemland brukade han ofta skjutsa omkring sina kompisar med sin bil. Det i kombination med det omättliga begäret att hjälpa människor fick honom att bli busschaufför här i Sverige. Att Amos är så trevlig har gett utdelning, han har sett många resenärer bli glada och de uttrycker ofta sin tacksamhet genom att bland annat ge honom godis och presenter. Men den största gåvan var när det en gång kom fram en person och tackade honom för att ha räddat hans liv. Den här människan hade tydligen bestämt sig för att det var dennes sista dag att leva, men fick hopp att leva vidare efter Amos bemötande. - Ibland har jag spelat musik på jobbet och mina kolleger brukar ofta fråga mig varför jag inte jobbar med det i stället. Men kan man ge människor hopp att fortsätta leva sina liv är det mer värt för vem som helst att köra buss, säger han allvarsamt.

Alla i pausrummet är klädda i bussföraruniformer och det känns lite som om man befinner sig i uppehållsrummet på en internatskola. Allt som behövs för att koppla av efter ett arbetspass finns här - schack, kaffe, mikrovågsugn och dag-tv. De flesta verkar slutkörda efter dagen vilket är fullt förståeligt. Amos berättar att han förstås också har dagar då han känner sig trött men att sin fasta grundinställning gör att glädjen kommer fram av sig själv. Viljan att alla människor ska behandlas med respekt är för stark för att besegras av någonting annat. Vem som helst kan ju komma på bussen - någon som är på väg till sjukhuset, ett barn som har det svårt hemma eller en människa som helt enkelt känner sig ensam. Amos tycker att det gäller att utnyttja alla möjligheter man har för att göra omgivningen lyckligare. Någonting så litet som att bli önskad en bra dag kan betyda mycket för många. - Jag säger ofta att alla mina resenärer är VIP. Att de är viktiga för mig, oavsett vilka de är. Om jag stannar och väntar in någon som springer till bussen och de tackar mig för att jag inte åkte i väg brukar jag säga: "jag var tvungen att göra det, för du är viktig". Amos ska hem och vila innan det är dags för ett pass på eftermiddagen igen. Vi promenerar ner för Kungsgatan innan han ser sin buss stå en bit bort. Vi tvingas till ett hastigt avsked och när jag ser honom springa mot bussen känns mina egna bekymmer plötsligt obefintliga och bortträngda av all positiv energi. Jag tänker att mötet med honom inte bara var en vanlig intervju, utan en händelse som fått mig att se omvärlden i ett nytt ljus. Amos är viktig.

Jag vaknade och det var ljust.

Jag hade ju tänkt att jag skulle sova tidigt idag för i morse hoppade jag upp tidigt för att jobba och i morgon ska jag hoppa upp tidigt för att jobba men så blev det icke. Var barnvakt först, nu när jag vet vad jag ska spara pengar till tar jag varenda liten chans jag får förstås och nu känner jag att det kommer att vara värt det.Det kanske inte blir jättebra för sånt vet man inte men det är som upplagt för att bli ganska så fantastiskt. Jag vill jobba på PrisExtra. Det vill jag verkligen. I alla fall, när pappa och Anna-Karin kom hem från Operan fastnade jag med dem i vardagsrummet och pratade sådär som man bara gör ibland men som man vill göra jämt och så blev klockan sent. En fågel viskade i mitt öra att ett visst favoritband med en lockig sångare kommer till P&L och då kan jag inte spara mina pengar. Jag vill jättegärna se Oscarsgalan i morgon natt för en annan fågel viskade i mitt öra att en viss saknad favoritperson ska dela ut ett pris. Och för att det är rouligt förstås.

I princip hela den här dagen ägnades åt en långlånglång promenad, hemifrån till St. Eriksplan med stopp på alla de fina ställena. Fast en helt fantastisk affär jag hittade en gång som var för bra för att vara sann tycks ha gått upp i rök. Jag kan verkligen inte hitta den. Där hade de en Hammondorgel. Jag kommer inte ens ihåg exakt vad den heter. Jo! Nu fick jag en snilleblixt, nu vet jag det. Men lika spårlöst försvunnen är den för det.

Just nu är det inte det jag gör som tar upp mitt liv, det är vad som händer i mitt huvud. I mitt huvud händer det mycket viktiga saker. Hela mitt liv formas och för första gången vill jag något.

Hur tråkiga vissa dagar än kan vara kan de vara så mycket mer betydelsefulla än en tråkig dag. Att komma till insikter. Det bygger jag mitt liv på. Idag kom jag fram till två. Nej tre. Den tredje är att jag inte vill bli som Octo-Mom. Jag mår bra av veta vad jag vill.

Jag känner att jag inte har koll på vad det är för datum och då tappar jag komtrollen och då får jag inte panik men antydningar till det. På sommaren tappar jag all kontroll men då kommer paniken när jag har kontroll istället. Nu är det för mycket viktigt jag kanske skulle missa.

Hören, was passiert.



Titta på vad som händer mellan 0.30 och 0.50.

När vi blir gamla kommer vi kunna berätta för våra barnbarn att vi var med när Internet kom. Vilken grej.

Jag förstår mig inte riktigt på den där Libero-reklamen där det ska se ut som att en bebis har muterade armar.

Jag har återupptäckt TV:n. Vi har ju faktiskt en massa bra kanaler. BRA. TV400, BBC Lifestyle, Discovery Travel & Living, Comdey Central. Jag har kommit på att tre olika kanaler visar Sex and the City varje kväll. Så nu är det jättesvårt att gå och sova.

Den här dagen var inte så mycket att hänga i julgranen, jobbijobb hela dagen. När jag kom hem hade jag en fin present som låg och väntade dock. The Deluxe PIMP Limited edition av Give Me Fire. Jag hade förstås varit busig och hört den tidigare men det är ju något speciellt med att ha den på cd. Mest för att få läsa tacken. Det är det bästa med skivor. Då blir man glad. I alla fall. Den är det bästa jag någonsin hört. Jag vet inte hur jag ska kunna lyssna på något annat.

OJ! Ostbågar med chilismak :O Gud så gott. Synd att det inte är fredag.

Jag vet inte varför jag tittar på program om plastikkirurgi. Det får mig bara att vilja spy. Men det är lite fascinerande. Det mest tragiska dock är ju att de visar det här programmet varje kväll, Dr. 90210 eller vad det heter. Ja, ni hör ju bara på namnet. Så kan det gå när man har för många onödiga tv-kanaler.

När en buktalande apa. Nej, när en buktalande tjej med en apa får göra en skiva känns det som att skivbranschen är ganska dränerad.

Jag och Oskar kan göra fett god pizza. Det kom vi på igår nere i de småländska skogarna. Och så komvi också på att Bohemian Raspberry kan vara den godaste BenåJerryn hittils. Eksjö var en visserligen väldigt söt men o så ångestframkallande liten stad. Eller by. Eller vad man säger. På lördagar stänger de få affärerna som finns klockan två och det finns ett café, nej två, och typ fem "asiatiska restauranter" där de serverar mudlar och thailänska specialeteter. That's pretty much Eksjö. Men vi hade det bra, vi här bak i bilen.

Nu så tittar jag på den där gamla Sälen-intervjun med Mando. I den finns det lite oförglömliga citat. Som när reportern pratar med Gustaf vid merch-ståndet.
Reporter: Hur mycket säljer ni för under en kväll då?
Gustaf: fem, sexhundratusen. Rätt ner i fickan. Sasha, hur mycket säljer vi för?
Sasha (tysk roadie): Tack (och ser jätteseriös ut)

Jag har tittat på så många fina klipp i dag må ni tro. Egentligen vill jag lägga upp alla här men jag vet att ingen skulle kolla på dem ändå så jag gör inte det. Men det HÄR måste ni nästan se. Inte bara nästan. Och det HÄR. Jag var på väg att citera något men jag vill citera allt så titta på det istället. Den är till och med bättre än den från Sälen. Så titta. Åh vad bra.

Jag sov länge idag, gjorde ingenting, lärde mig lite om att jobba utomlands, klippte håret, hämtade John (boken) på biblioteket, gjorde ingenting. I morgon bitti far jag till de småländska skogarna till Oskar och det blev lite fel helg att åka, missar Johnossi och missar Mando på Bengans och missar att träffa Mando och missar att träffa Mando igen och missar poster mission.




Det här är bra.

Varför ComHem har riffet från Long Before Rock'n'Roll på typ cello i sin reklam kan man ju fråga sig.

Jag har haft en rolig kväll. En extremt bra kväll. Bäst på väldigt väldigt länge. Först så var det Popcirkus, jag vet inte ens vad jag ska skriva, men det var Popcirkus och vi (som i jag, Louise och Sona) såg Mando och det var första gången på väldigt länge. Det blev lite intensivt och jag visste inte ens att det kunde bli så längre. Jenny Wilson var bättre än jag trodde. Riktigt riktigt skön.Vi hann precis höra Long Before Rock'n'Roll och sen rusade vi till tunnebanan, åkte till Karlaplan och rusade till Radiohuset för då skulle vi ju lite impulsartat se Johnossi och Molotov Jive i P3 Live Session. Det var helt fantastiskt bra. MARKUS. Dock sjukt svårt att behöva sitta ner under Johnossi. Vi fick hänga lite med dem sen också, mysigt som tusan. Bra kramar, bra kramar. ANDERS. Trevligaste och mysigaste och sötaste på länge. Jag vet inte vad jag ska säga för att ni ska förstå vilken rolig kväll det var. Jag vet inte vad jag kan jämföra den med heller. Inget. Jag förstår inte varför man måste bli inzoomad bara. Det här slog releaseparty med Mando. Faktiskt.

Det finns några saker som gör mig så där glad att det inte finns något man kan göra för att få ut all lycka, den ligger och bubblar ända ut i fingertopparna . När jag har stått och väntat i något som känns som en evighet på att ett band jag verkligen längtat efter att få se och de äntligen kommer ut på scenen. När jag är ute och går och plötsligt ser hur fint det är runt omkring. När Like A Rolling Stone kommer igång efter första snaren. När jag inser att jag är faktiskt är stolt över mig själv. När jag får reda på att jag äntligen ska få se ett band jag behövt se jättelänge. Jag blir inte lika glad när jag är inbjuden till ett releaseparty med Mando Diao men inte får gå eftersom jag är en månad för ung. De här gjorde mig dock glad:

Första skoldagen var inte jätteparty och jag ligger redan efter i båda ämnena jag hade idag. Vissa saker som hade kunnat göra dagen ordentligt party saknades. Men nu kan man säga att det är lov i nästan två veckor och det känns verkligen inte fel. Nästan varenda dag fram tills skolan börjar igen är planerad dock men så vill jag ha det. Det känns som att jag har fått nog av att sitta och göra ingenting nu för ett tag framöver. Läste lite fina saker för en stund sen. Jagvetjusåvälattdetärsådetbordevara. Varför Min Coldplay-affisch håller på att ramla ner. Det är jättelätt att bara gå och trycka lite på den men det kommer jag inte göra och till slut kommer det att ramla ner och då kommer det bli väldigt mycket jobbigare.

Jag kan säga att jag ångrar det jag skrev om att jag kommer att sakna praktiken ganska hårt. Fy FAN vilken sista dag vi hade. Jaja, nu är det slut. I morgon ska jag till skolan för första gången på 13 veckor, förutom när vi varit där och terroriserat Björn, och det känns inte alls så konstigt som det kanske borde kännas. Speciellt kul ska det inte bli. Men det är bara en dag och sen kan man nästan säga att det är lov. Jag hatar inte SJ, det är ett för starkt ord för något som är så livsnödvändigt för mig men VARFÖR höjer de priserna för att åka till Nässjö hela tiden? Nästa säsong av Top Model börjar den 25 februari, TACK. I helgen har jag bara jobbat, och jobbat och nu jobbar jag lite mer. Hoppas att jag någon gång kommer att få känna att det var värt det. Jag vill att livet ska vara som de timmarna man ligger i sängen och egentligen har sovit färdigt. I morgon kommer jag inte att få en sådan stund.

Ibland har jag flyt. Inte så ofta men ibland. Så mycket flyt jag hade idag undrar jag om man verkligen får ha. Det känns nästan absurt, men kanske hade jag blivit gladare för en månad sen.

Ibland kan jag känna mig som en tom kastrull på en het platta. Om jag har tur kan jag komma på ett sätt att få vatten i kastrullen och då börjar det fräsa och bubbla och man kan skapa något, producera något. Ibland är inte kastrullen het nog så det blir bara små bubblor i botten och ibland är det för lite vatten så att det dunstar bort på en gång. Men ibland går det.

Ibland tycker jag om att ha träningsvärk, som tidigare idag. Nu gör jag inte det längre.

Ibland är jag en snäll storasyster och gör saker få skulle ställa upp på.

Ibland längtar jag till skolan, inte just nu. Kanske kommer jag faktiskt sakna praktiken lite trots allt. Att kunna komma och gå som man vill, sitta och spela tetris eller kolla på Project Runway utan att någon bryr sig, att ha en Linda vid sin sida hela dagarna. Fast det kommer jag ju ha i skolan också! Mot förmodan kommer jag att sakna backen. Och Stig.

Det har blivit ett antal oproduktiva dagar på Slottet. Eller ja, det har slagits massvis av tetris-rekord så helt oproduktiva har vi inte varit. När vi äntligen har hur mycket som helst att göra kan vi ändå inte jobba för att programmen strular. Idag har jag väldigt väldigt mycket träningsvärk. På knasställen. Alla sidor av nacken, ryggen, axlarna och hur stretchar man det liksom? Men det är skönt. Åh, det var så kul på dansen. Både baletten och streeten. Balett + Lovisa visade sig bli bra kompisar. I kväll, OJOJOJ nu tror jag att det hände en bra sak, ska jag till Schtockholm och vara lite barnvakt. Mysigt och pengar. Nu känner jag att  Nej nu har jag inte något mer att berätta. En flygbiljett till Fiji kostar 81.617 kronor. En flygbiljett till London kostar 824 kronor.

Det var ljust när jag vaknade i morse. Visserligen gick jag upp rätt så mycket senare än vanligt men ändå. Det var ljust. Och Anna-Karin hade gjort lyxfrukost med smoothies och croissanter. Och så fick jag åka bil med pappa hela vägen till Slottet och slapp åka tåg och gå långt. Och så är det sol. Och så kommer inte handledaren vara här på hela dagen. Låter som en fruktansvärt bra morgon men är tyvärr lite för trött för att njuta av den helt. Istället sitter jag här och lyssnar på gubbrock och blir deppig. Varför är gubbrock så deppigt för? Det får bli lite Shangri-Las istället tror jag bestämt. Det kliar jättemycket i mina fingrar. Jag vill hem och spela piano och gitarr. Igår kom jag på att jag tycker mycket bättre om Vasastan än Söder. Söder är överskattat och lite pretto. Linda stackarn är hemma och är sjuk så det är tyst och tråkigt och det hade varit mycket bättre om hon var här.

Helt plötsligt blev det här allt. Nu kommer allt tillbaka.