bananbrasse

Jag bestämde mig för att dra ner på byn och stoltsera lite med min cykel och allt gick jättefint till en början. Jag råkade tappa min telefon men hittade den helt välbehållen på ett nafs, lyckades stanna i precis rätt stund när en hund kom farande mot mig och jag klarade av att parera några livsfarliga stenar, men så kom det en tvär kurva och PANG! där låg det ett dött träd med en gren som stack upp rack emot mig och den såg jag överhuvudtaget inte. En stor, hård, vass gren som träffade mig rakt över halsen och bröstet så jag fick mig några härliga skrubbsår. Jag ska inte cykla, det är bara så. Men jag fick i alla fall bra träning. Det är elva kilometer till Knivsta så jag cyklade över två mil.

Vi bröt mönstret idag och åkte på en liten utflykt med båten. Det var mysigt, man tänker så bra när man sitter i en båt. Surret från motorn dränker alla andra ljud som öronen kan fokusera på så man blir helt avskärmad och inlåst med sina egna tankar.  Idag var det en dröm som snurrade omkring i hjärnan hela resan, jag tar alltid mina drömmar på aldeles för stort allvar, som om de faktiskt betyder något och inte bara är det hopkok av intryck hjärnan har samlat och så kan jag gå runt och tänka på de i flera dagar efteråt. Tragiskt. Anyways så åkte vi till någon herrgård och fikade lite och tittade på äppelträd typ. Spännande. Save the last dance var förresten typ den sämsta film jag någonsin sett, och nu tänkte jag titta på Prinsen och Jag och se om den kanske kan vara ännu sämre.



 

Jag började precis titta på Save the last dance men det hann bara gå sju minuter innan man fick se att huvudpersonens mamma hade dött. Varför är det alltid någon som har dött eller dör i sådana filmer, "tonårsfilmer" som brukar kategoriseras som drama-komedier fast de aldrig någonsin är det minsta roliga men alltid slutar lyckligt? Mammor, pappor, bröder whatever, och det är alltid någon som har betytt "allt" för huvudpersonen. Jag blir så sjukt irriterad på det för hur stor del av dem i sådär 16-17 års-åldern har egentligen förlorat någon? Det är ett så simpelt och dåligt trick för att man ska känna sympati för huvudpersonen så fort som möjligt.

Idag var det 31 grader i vattnet. Eh. Vår badtermometer är från Clas Ohlson. Men det kändes väldigt varmt, det gjorde det faktiskt. Jag simmade ganska långt, jag tycker om simning som träning, det känns så skonsamt och bra. Körde faktiskt riktigt hårdträning idag, jag cyklade sju kilometer hem från bussen efter jobbet, simmade i cirka en halvtimme, gjorde 50 sit-ups, 50 rygglyft samt ytterliggare blandade övningar. Det är så lätt att komma igång att träna när det är varmt i vattnet, bara att kila ner och simma lite och sedan köra lite styrka på bryggan. Visserligen kommer det förbi sådär en fem båtar i minuten, men de vet inte vem jag är och jag vet inte vilka de är så det får vara så.

High School Musical 3 fungerade inte. Jag är grymt besviken. Eh.
Nej, jag ska nog faktiskt ta och sova nu jag, lika bra att få det gjort liksom så att inte morgondagen går till spillo. Man måste ta vara på det så länge det varar, annars får man skylla sig själv när sommaren är slut och man är blek som en eh blekfis.

Jag fick en extrem akut längtan att åka till New York idag. De totala kontrasterna, hastigheten, livet, smutsen. Egentligen är det nog en längtan att åka var som helst. Hela sommaren har jag varit fast här i min händelselösa slentrian och det kommer man ingen vart på. Man behöver äventyr och utmaningar för att komma någon stans i sig själv. Man behöver se något nytt istället för samma grässtrån, samma gruskorn, samma trädstammar. Jag kanske borde ha gått på indiegympa på Kulturhusets tak idag. Det låter väl kul.

Alla som har DN måste förresten ta sig en titt på baksidan av kulturdelen, för där finns en Hurricane. En intervju och en stor bild. En stor fin närbild på hans fina ansikte med sneda, skelande hundögon, en krokig näsa och en tärd mun. Det är äkta.

Man är inte så snygg efter fem timmars solande. Jag råkade bränna mig lite i ansiktet, as always men bara på kinderna, ringarna runt ögonen är fortfarande vita så jag ser ut som en tvättbjörn, fast tvärtom. Jag kan inte sola, jag vet inte hur man gör. Badade gjorde jag också. Tre och en halv gång. Det var 23+ i vattnet och fruktansvärt skönt. Nu ska jag titta på High School Musical 3 fnissfniss

Det är 27 grader i luften, 22-23 grader i vattnet och inte ett moln på himlen och nu ska jag ta en bok, solkräm och en flaska vatten och lägga mig på bryggan hela dagen. Tjoflöjt.

Just nu är det ganska precis fyra veckor kvar av sommarlovet. Det gör lite ont att tänka på det, men inte lika ont som vissa andra saker. Det var så mycket jag skulle göra och så lite av det har blivit gjort. Jag skulle skriva en låt, måla en tavla, skriva en bok, sy något, sticka en mössa, bli brun, göra om min blogg, bli Legend eller åtminstone Hero i toolkitet men man ska inte göra så. Man ska inte ha så höga tankar om sig själv. Att man är ambitiös och har självdisciplin och inte är lat. Man ska speciellt inte bestämma att man ska göra saker som man egentligen inte är kapabel till. Det värsta är att det finns ju där i huvudet, men det finns inget sätt att få ut det på. Det handlar om innovativitet.

Det är natt och det är så man ska sova. Snart så. Idag fick jag en ny kompis. Han eller hon ser ut så här:



Han/hon kostade 249 pix på Clas Ohlson och är väldigt välkommen i mitt hem. I morgon ska jag gå till Hjalmar B's skivbörs och leta massamassa skivor oh yes.

Om man vill att något ska hända händer det inte, men när man slutar hoppas så är det plötsligt där. Det är det som är så svårt att inse.

Myrorna gjorde mig inte besviken igår, o nej. 140 kronor betalade jag och för det fick jag ett par skor, en klänning, en kjol, en bok och en film. Klänningen behöver visserligen en del förbättring och skorna kommer behöva klackas om väldigt snart, men kostar de 25 kronor kan man nog stå ut med det.

Bion gjorde mig inte heller besviken, det kanske inte är värsta superfilmen egentligen men den var spännande och minst lika bra som ettan och hade grymma specialeffekter och det räcker. Fast han Caspian sa aldrig så där "I'm prrrrrince Casssspian" som han gör i reklamen. Det sög.

När vi åkte hem åkte vi med samma tunnelbana som Carl Norén. Det gav en fin liten twist på kvällen. Vi gick en meter bakom honom i rulltrappan.

Gewd måergån. Jag vill ha mini-ciabatta från Konsum till frukost för det ät gott. Man kanske inte ska gå dit i pyjamas. Eller kan man det? Jag måste attackera tangenterna för att kunna skriva. B fungerar knappt så när jag ska logga in på bilddagboken skriver jag alltid Bananrasse. Sidospår, när jag har listat ut vad jag har för slackiga kläder jag kan ha på mig när jag går till Konsum, ätit mini-ciabattan, duscat, tittat på So You Think You Can Dance och eventuellt Tilllsammans är man mindre ensam ska jag gå till Myrorna. När jag har varit på Myrorna ska jag gå på en promenad och sedan ska jag gå hem och äta lite och sen ska jag gå och se Narnia med Oskar. I'm Prrrrince Cassspian. Jag var snäll och bjöd honom.

Jag var på nästan alla H&M igår för att hitta min kjol, och till slut hängde den där, tillsammans med 20 andra på en H&M jag redan hade varit på. Den är svart och vid och har knappar och hög midja och den är fin. Jag köpte ett hallonrött linne att ha till. Det är också fint. Dessutom inhandlade jag alla andra saker jag hade tänkt köpa. När jag var färdig med det for jag ner på Söder för att först gå till American Apparel, <3, och sedan träffa Charlotte och Oskar för en liten fika på String.

För en liten stund sedan fick jag ett infall att kolla efter lp-spelare på Clas Ohlsons hemsida, pch pangpadang, de hade flera stycken! Det fanns en som var på rea och kostade 300 och dessutom hade inyggda högtalare! Wowza, den ska jag köpa.

Igår kväll tittade jag på en jättefin film. My Blueberry Nights med Norah Jones och Jude Law. Jude Law brukar se så tråkig och klyschig ut men i den här var han så himla fin och mysig. Handligen i filmen var bra i grunden, men den blev lite tunn och hade gärna kunnat utvecklats mer. Det gjorde ingenting dock, det var inte det som var grejen med filmen. Bildspråket var så himla fint och det fanns en stämning kring hela filmen som var helt varm och mysig. Och musiken var också så himla fin, den kompletterade verkligen alla scener. Och sen sista scenen i filmen var nog bland de finaste någonsin. Jag ska inte avslöja något, men wow. Fint.

Mamma Mia var som mamma uttryckte det "fjompig". Rejält fjompig dessutom, men det är väl en sån där film man ska ha sett ändå antar jag och vissa scener var väl lite söta eller något. Näe förresten, det var de faktiskt inte men det var väldigt fint ljus i hela filmen, speciellt när det var natt.

Igår for jag till Stockholm och så träffade jag Oskar för en kort liten runda på stan. Skulle köpa massa saker men köpte inget av det. Det blev ett par skor istället. Ett par röda. På kvällen såg jag Narnia - Häxan och Lejonet, alltså ettan för att vara lite uppdaterad tills i morgon då jag troligtvis ska se tvåan på bio. Jag brukar inte vara sådär jättepepp på sådana filmer, men den var faktiskt bra. Vissa ställen var väl lite tveksamma kanske, men den var tillräckligt spännande för att det inte skulle spela någon roll. Dessutom var det ganska schyssta miljöer kan man ju säga och det höjer ju alltid filmer ett snäpp.

Nu ska jag alldeles strax kila iväg till Konsum och köpa frukost och sedan ska jag åka ner på stan och köpa alla de saker jag inte köpte igår plus en görsnygg kjol jag hittade igår som jag förhoppningsvis kan hitta idag i min storlek på någon av alla 100 H&M eller vad det är.

Jag är fruktansvärt besviken på de som bokar spelningar år Sugarplum Fairy. På deras turné i höst har de en enda spelning i Stockholm och självklart med åldersgräns. Bajs på det, jag hade ju verkligen längtat. Det är fortfarande några månader kvar, så de kanske inser sitt misstag och gör något åt det. Hoppas kan man ju alltid.

Den heter numera Thunder, på Lindas request. Thunder Ingrid Örn Larsson. Jag tog ut Thunder på en liten provtur med mamma och Sven alldeles nyss, vi cyklade till Stockholm(s län). Det är sant. Men det är nästan så att jag inte vill använda den, den får ju inte gå sönder liksom. Jag vill ha kvar den i hela mitt liv. Den är redan en del av mig. Det gick så fint att cykla på den, den rullade på som smort trots avsaknandet av växlar och andra finesser. Lyset fungerar i alla fall, det pick jag prova på lite då och då eftersom Stockholms län är snåla och använder den billigaste sortens asfalt här ute på landet samt alla grusvägar häromkring. Mamma berättade att Thunder är från 40-talet.

I kväll ska vi förhoppningsvis på bio i Sigtuna. De visar bara en film i taget där, så det är Mamma Mia eller inget. Jag är verkligen taggad på det, bara att få en anledning att duscha räcker för mig, så jag hoppas att det blir av.

Jag har en ny cykel. Jag älskar min nya cykel.Tyvärr är nog min nya cykel livsfarlig men jag älskar den ändå. Man vågar nog inte köra ned för en backe som sluttar mer än cirka 10 grader med de bromsarna som finns och när man skumpar runt här på grusvägen skallrar den som spik i en plåtburk och har man otur och skumpar lite för mycket hoppar dymamon på hjulet så att lyset går igång. Men, jag älskar den ändå. Nu måste jag bara döpa den, funderar på Thunder eller Ingrid men jag är öppen för förslag.

Visst vill ni se den va?

Nu vet jag hur det egentligen ska vara att spela piano. Det ska komma från hjärtat och inte från ett papper med svarta krumelurer. Efter åtta års kämpande var det en Youtube-film som gjorde det. Det är så härligt att spela Coldplay-låtar eftersom man kan spela de så som Chris Martin spelar de och därmed slippa transcriptions gjorda utifrån sångens melodi som alltid blir platta och tråkiga.

Min dag har alltså främst gått ut på att spela piano men jag hann även titta på några avsnitt av Blue Water High. Det är faktiskt bra. Jag har någon slags förkärlek till filmer och tv-program jag egentligen är för gammal för, speciellt Disney Channel Original-filmer, så nu ska jag kolla på Camp Rock oh yes.

Och ni kan få njuta av det här:

Extremt dålig uppdatering, sorry, men det har liksom inte hänt så värst mycket. Jag har sovit, ätit, jobbat, tittat på film, spelat gitarr och lärt mig Coldplay-låtar på piano från Youtube-klipp. Så mycket roligare än att traggla med noter och grymt lärorikt. Hett tips. Men i alla fall, visst är det skönt att vara hemma och chilla och det har varit skoj på jobbet, men nu börjar jag känna suget efter promenader i Hjortis, American Apparel, Myrorna Ropsten, Medis och Ben & Jerry-kiosken vid Plattan så det får nog bli en liten tripp till Stockholm snarast. Måste ju hälsa på brodern och hans HAGSTRÖM VIKING också.

Min schwester Charlotte var här igår och idag förresten, det var skoj. Hon får mig alltid att längta efter framtiden, då jag kan göra vad jag vill. Jag vet precis hur jag vill ha det och jag bara längtar tills det kan hända. Mindre än ett år kvar nu, sjukt galet skönt. Det första jag vill göra är att åka till Barcelona. Där finns det tydligen något för alla.

Nu är det slut på att sitta och spela Spindelharpan hela dagarna, i morgon är det jobbdags. Fast bara i fyra dagar och två av dem dagarna börjar jag halv tre, och sen är det ledigt igen i en och en halv vecka så det är räääätt så chill. Det hade nog varit en piece of kaka om jag inte hade haft bihåleinflammation, men det är väl bara att bita ihop. Jag kan inte ringa och sjukanmäla mig, det finns inte på kartan. Jag avråder i alla fall er alla att komma och fika nu de närmsta dagarna om inte ni också vill åka på en härlig inflammation. Men sscchhh, säg inget till min chef.

Idag har det varit full rulle, först kom morfar som ska vara här i några dagar, sen kom Oskar hem från Ochrasy en sväng för att tvätta vilket var skoj eftersom jag knappt ser honom längre, sen kom Svens systerson Björn och hans soon-to-be wife Alex, och till sist kom Svens andra systerson Jonas och hans flickvän som också ska vara här i några dagar. Oskar hade med sig sin nya gitarr. En röd Hagström Viking. En sån som Carl har. Nästan en sån som Gustaf har. Den lät gaaaanska bra.

Jag har en SÅ bra plan för framtiden. Oskar får jobba kvar på radion i ett år, och under den tiden flyttar han in i mormors systers mans, som precis har dött och överlämnat lägenheten till mamma och hennes syster, lägenhet VID SKRAPAN PÅ SÖDER I STOCKHOLM, och sen åker han börjar plugga i Småland lagom tills att jag har tagit studenten och kan överta lägenheten och hitta något jobb, vadsomhelst, i Stockholm tills jag vet vad jag vill bli. Och sen kan jag börja plugga i Stockholm och fortfarande ha kvar lägenheten och bo på det bästa läget i hela Stockholm tills jag får barn och vill bo i Hjorthagen.

Hos familjen Larsson, eller borde man kanske säga familjen Secher, kan man inte bara äta mat som alla andra. O nej, först ska man odla maten själv, grönsakerna alltså, en bondgård har vi inte. Än. Det är inte bara en sort av varje grönsak heller, nejnej. Mängder av sorter ska det vara så att man kan jämföra förstås. Dessa odlingar tas hand om med stor vördnad för att få så stora och fina grönsaker det bara går. När det sedan är skördat ska allt fotas, först innan det tillagas, sedan på uppläggningsfatet och till sist på tallriken. Hela odlingsprocessen är självklart noggrannt dokumenterad med fotografier även den. Om det är det första tillfället man prövar en viss grönsak det finns flera sorter av måste man förstås hålla koll på vilken som är vilken med prydliga lappar. När maten väl är på tallriken, fotad och klar, kan man med stor press börja äta. Man kan ju inte helt känlsokallt kasta i sig maten som blivit så aktningsfullt omhändertagen. En bit in i måltiden är det dags för den viktiga diskussionen, vilken sort var nu godast? Det kan bli långa och intensiva diskussioner, men ingen har kommit till skada. Igår var det potatisprovning. Alla var eniga om att Juliette var godast. Fast inte godare än Amandine.

Det finns en person, och så finns det en till. De borde byta plats. Eller nej, den ena borde ersätta den andra, det skulle vara bäst. Nej det skulle inte heller bli rätt. Det ska vara precis så som jag vill. Men om det vore precis så som jag vill ha det så skulle jag ändå inte vara nöjd. Så det är bra som det är.

Nej, det är det faktiskt inte. Så låt det bli som jag vill ha det så ska jag vara nöjd. Vadheterduvadvillduvemärdu.

En irrande sjuklig natt. Klockan halv fem en piskande hög rond med foten. En perfekt cirkel men orden "högre, högre, högre!" Ett strängt ansikte. "Högre, högre, högre!" En rond till, ännu en, och en till. 100 stycken. Halv sex 200 stycken. Halv sju. En fotbollsmatch, jag som mittfältare. Springandes, jagandes. Och så ett dass och en barndomsvän. 50 ronds till, snärtande och attackerande. En svartvit sekvens. Jag på en gunga, Victor på en mur. Sweet Jackie dold i bakgrunden. Han för långt bort men tillräckligt nära för att kunna ge blickar från intensiva drakögon. Blickar fyllda av förälskelse och beundran men försiktiga. Och så ett hopp ner från muren och allt är slut.

Den irrande sjukliga natten följdes av en irrande sjuklig dag.

Igår ritade jag för första gången på flera månader. Det skulle bli Bob Dylan men det blev det inte. Den blev inte bra på något sätt. Men det kändes bra.

Vädret var perfekt idag. Så pass varmt att man kan ligga och steka hela dagen men inte så hett att man kokar upp inifrån och några få minimala moln som gled förbi och svalkade när det bäst behövdes. Och så lite hemmagjord jordgubbskräm på det.

Alla saker de sa
(Programledaren: Hur var det att göra er nya skiva?
Gustaf: Det var lite som en förlossning, det gick fort och gjorde jävligt ont och det hade funnits i oss länge liksom.
CJ: Nästan kejsarsnitt faktiskt.)
och alla de små saker de gjorde, typ Björns dans i introtävlingen, och när halva publiken stod på scenen i sista låten och allt Gustaf sa till mig efteråt och de fina P3-pepparkakorna och julstämningen och den minimala publiken och intimiteten och Samuels julrim "Jag har inget rim men ge dessa lite pengar från STIM" och att de var så avslappnade och att jag satt en meter från scenen och att det var så fint därinne och att det var den första gången jag hörde de flesta av låtarna från den nya skivan live och att CJ:s teckning var så fin.

Det var en bra kväll.

De kunde inte ha valt en bättre dag att reprisera det på.

Nu tycker jag så här att alla borde slå på P3 med detsamma och lyssna på en repris av P3 Live Session med Mando Diao. Om ni nu inte har möjlighet att göra det nu så lyssna efteråt på P3:s hemsida. Det var en magisk kväll och det måste lyssnas på.

Idag är en viktig dag. Den 1 juli och alltså exakt ett år sedan jag såg Mando Diao för första gången. Den där dagen för exakt ett år sedan var kanske den mest betydelsefulla dagen i mitt liv hittills. Det var en sådan dag som förändrar hela livet och det är jag glad över. Nu känns det skönt att ett helt år har gått. Jag är ett helt år ifrån den person jag var då. Det är bra. Under det här året hann jag se Mando 8 gånger. Nio om man räknar när jag stod i skogen utanför Where the action is-området, fast då såg jag de aldrig förstås. Det ska nog inte bli lika många gånger det här året.

Var på Svenssons i Uppsala alldeles nyss med åtta andra filurer och hade födelsedagsmiddag för Freddis som fyllde 18 år igår. Mysigt! Jag åt kycklingspett med sås på kokosmjölk och en vårrulle. Man tänker ju att vårrullar är så stora som de man får på kinesrestauranter eller högst som de man kan köpa i frysboxen på ICA, men nejnej. Det här var en megabautarulle som var typ fem gånger så stor som en vanlig. GOTT.

Jag kommer inte orka göra om min blogg idag. Kanske i morgon.

Lyssnar på Never Seen the Light of Day, det var längesen nu. Fy tusan vilken genialisk skiva. I alla fall så satt jag och bläddrade lite i konvolutet och läste att den är inspelad på Orust där jag har sommarställe, det är ju lite ballt. Bring 'Em In är inspelad i Hjorthagen. Say no more.