Linger in the shade of a kind old tree
Gick från Adriana med så mycket lättare steg än när jag kom. Man får inte glömma bort hur fina människor det finns i världen och man får inte glömma bort hur viktigt det är att umgås med såna som sprider värme och glädje omkring sig, trots att de själva haft det så svårt. Naiara visade sina fina dokumentärer, helt otroligt hur hon träffat så rätt med intervjuerna och fått personerna att öppna sig så mycket. Så starkt.
Och SÅ mycket goda grejer. Brigadeiro, så SJUKT gott så man inte tror på att den smaken faktiskt kan finnas i världen.
De här dagarna på jobbet är så långa, men de dagarna går ju till slut de också och nu har jag fyra dagar kvar till ledighet och på onsdag går tåget till Skåne. Vad fint det ska bli, och sån tur jag hade med tågbiljetterna. Hoppas bara att det inte blir sådär alldeles för läskigt. Det är ju ganska läskigt där till och med när hela familjen är där. Fy, vad har jag gett mig in på? Men sen tänker jag att när jag sitter där och det är sådär kolsvart utanför och vinden vinder runt knutarna och det knakar som att det är någon i rummet bredvid så gör jag en kopp te, kurar in mig i en filt och lyssnar på Frankie boy så ska nog lyckas schasa iväg demonerna i huvudet.
Det vore fint att vakna till en sådär alldeles lagom varm dag utan ett moln på himlen, snöra på sig träningsskorna och promenera längs havet till Tamarama. Sitta en liten stund på favoritklippan och titta på surfarna, kanske kan det någon man känner igen. Bli sådär varm så att man bara måste hoppa i havet. Vågorna är stora, nästan så att det blir lite läskigt, men fortfarande så att jag låter ut ett litet tyst skratt. Promenera tillbaka till Bondi barfota och känna gatstenarnas skarvar under fotsulorna. Gå förbi Sabbaba på vägen tillbaka hem och ta en kaffe. Fast det går ju aldrig att bara gå förbi, stanna kvar och snackar skit med Rachel, Abi, Iswor, Aaron. Sitta en stund vid runda bordet med en stor kaffe och tittar på alla jobbiga duvor som attackerar tallrikarna sekunden personen reser sig upp. På kvällen är det sådär lagom mycket folk på jobbet och alla man vill ska komma är där. Den typiska onsdagsstämmningen bygger upp förväntningarna inför kvällen. Dricka goon ur pappersmuggar och bygga upp förväntningarna ännu mer. Försöka köra en snabb uppiffning i mörkret vid toan när passet är slut, men falafellukten försvinner ju ändå inte. På Beach Road är det fullt med folk. Där är han. Och där är han. Och där är de. Och där är HAN. Virvla omkring och prata med en där, en här, en där borta och en till där. Så töms det plötsligt på folk och lämmeltåget går till Bondi Hotel och på vägen verkar det som om alla tar chansen att visa sin lite konstigare sida. På Bondi Hotel är det proppat på uteserveringen och man måste klämma sig fram, men på slutet är det bara de rätta personerna kvar, och efterfesten blir precis där man hoppas att den ska vara. .
Ja vore fint.
Och SÅ mycket goda grejer. Brigadeiro, så SJUKT gott så man inte tror på att den smaken faktiskt kan finnas i världen.
De här dagarna på jobbet är så långa, men de dagarna går ju till slut de också och nu har jag fyra dagar kvar till ledighet och på onsdag går tåget till Skåne. Vad fint det ska bli, och sån tur jag hade med tågbiljetterna. Hoppas bara att det inte blir sådär alldeles för läskigt. Det är ju ganska läskigt där till och med när hela familjen är där. Fy, vad har jag gett mig in på? Men sen tänker jag att när jag sitter där och det är sådär kolsvart utanför och vinden vinder runt knutarna och det knakar som att det är någon i rummet bredvid så gör jag en kopp te, kurar in mig i en filt och lyssnar på Frankie boy så ska nog lyckas schasa iväg demonerna i huvudet.
Det vore fint att vakna till en sådär alldeles lagom varm dag utan ett moln på himlen, snöra på sig träningsskorna och promenera längs havet till Tamarama. Sitta en liten stund på favoritklippan och titta på surfarna, kanske kan det någon man känner igen. Bli sådär varm så att man bara måste hoppa i havet. Vågorna är stora, nästan så att det blir lite läskigt, men fortfarande så att jag låter ut ett litet tyst skratt. Promenera tillbaka till Bondi barfota och känna gatstenarnas skarvar under fotsulorna. Gå förbi Sabbaba på vägen tillbaka hem och ta en kaffe. Fast det går ju aldrig att bara gå förbi, stanna kvar och snackar skit med Rachel, Abi, Iswor, Aaron. Sitta en stund vid runda bordet med en stor kaffe och tittar på alla jobbiga duvor som attackerar tallrikarna sekunden personen reser sig upp. På kvällen är det sådär lagom mycket folk på jobbet och alla man vill ska komma är där. Den typiska onsdagsstämmningen bygger upp förväntningarna inför kvällen. Dricka goon ur pappersmuggar och bygga upp förväntningarna ännu mer. Försöka köra en snabb uppiffning i mörkret vid toan när passet är slut, men falafellukten försvinner ju ändå inte. På Beach Road är det fullt med folk. Där är han. Och där är han. Och där är de. Och där är HAN. Virvla omkring och prata med en där, en här, en där borta och en till där. Så töms det plötsligt på folk och lämmeltåget går till Bondi Hotel och på vägen verkar det som om alla tar chansen att visa sin lite konstigare sida. På Bondi Hotel är det proppat på uteserveringen och man måste klämma sig fram, men på slutet är det bara de rätta personerna kvar, och efterfesten blir precis där man hoppas att den ska vara. .
Ja vore fint.
Kommentarer
Trackback
