bananbrasse

Jag måste ta itu med saker. Det är två veckor kvar. Det är bara att bita ihop, men det går inte. Det finns så mycket annat. Vad gör jag egentligen? Fast jag vet ju allt löser sig. Och jag vet att allt kommer lösa sig bra också, så jag behöver inte oroa mig och det gör jag inte heller, men det gör att jag oroar mig. Jag borde vara oroad.  Men det kan jag inte tänka på nu. Jag är så glad men ändå är saker svåra och jag vill så mycket. Men jag är glad. Jag har vänner för allt. Alla förstår en viss del, en viss sida av mig. Det är så det ska vara och det har jag insett nu. En kan inte förstå allt men det är därför man har flera. Ibland kan man behöva någon som inte alls förstår.