bananbrasse

Nio timmar lektioner utan lärare har vi haft sen igår förmiddag.

Buddha sa en gång att livet aldrig är helt tillfredsställande. Man måste släppa de materialistiska tankarna, uppfattningen man har om sig själv och sina begär. Först då har man en chans att nå upplysning och när man väl gör det, då är allt klart som en högsommarhimmel. Jag vill kunna förstå hur man uppnår fulländad vision eller fulländade känslor och jag vill förstå hur man försätter sig själv i djup trans och jag vill förstå hur man vet att man nått Samadhi och hamnat i ett tillstånd av fulländad tomhet och vila som är fritt från alla föreställningar hjärnan kan bilda. Jag vill kunna välja att min hjärna ska vara tom.

Vi fick inte speciellt mycket gjort i skolan idag inte, projektarbete på morgonen och det blev bloggar för Lindas del och Photoshop för min istället för vår musikfilm. Dock kom vi faktiskt på något mystiskt sätt en bra bit framåt och vi har lite struktur nu, och det känns så mycket bättre än förra veckan, nu känns det som att vi faktiskt kommer att få ihop det här bra. På eftermiddagen blev det någon slags ta igen-lektion eftersom läraren var sjuk. Skulle jobba med religion men ja, det kunde ha gått bättre.

Dans på kvällen, och fy tusan vad jag kände att det gick dåligt för mig, pAjade alla koreografier, fladdrade runt all over, hade ingen balans och inget center alls men tydligen var jag inte såååå dålig. Efter att vi dansat en av danserna en gång gav läraren mig den bästa komplimangen man kan få i streetdance-sammanhang ungefär, en riktig whigger-hälsning, ni vet knytnäve mot knytnäve. Lame som tusan, men det är på något sätt det man strävar efter och det händer inte ofta kan jag säga. Så happydance moment on the inside.