But I must tell you something
Stekstekstek. Jag har legatute och stekt på gården sedan klockan elva, och nu kom jag precis in för en liten kak/bdb-paus innan jag tänkte kila ut på en lång och härlig promenix.
Min gårdag var fulländad. Sista riktiga skoldagen, strålande sol, två slappa och roliga lektioner, två mvg:n och så ett mail Lotten fick om att Coldplay kommer till Globen den 18 september (SEPTEMBER!!!!!). Och så kvällen då, var ska jag börja? Vi kom till Skansen hyfsat tidigt, i tid för att se genrepet vilket betydde att det inte bara blev tre minuter av Mando utan hela sex. Och de sex minutrarna var indeed magiska. Man vet ju egentligen hur sjukt bra de alltid är, men ändå får man ett lika hårt slag i magen av deras storhet varje gång man ser dem. Ett bra slag alltså. Det var fruktansvärt kallt, solen hade försvunnit bakom scenen och optimistisk som jag hade varit när vi slängde in våra grejer i en förvaringsbox på stationen hade jag även slängt in min jacka, så jag satt där och huttrade i min t-shirt, men när Mando kom blev det varmt som en dag i mitten av juli igen. Vi stog på bänkarna och hoppade och skrek och skämde ut oss och dansade och blev skrattade åt av kronprinsessan. Det var lycka. När de hade spelat kilade vi runt scenen och ställde oss vid backstage-staketet för att få oss en liten glimt, och efter en stund kom de, en efter en. I stundens hetta bad jag CJ och Gustaf signera min arm, något jag ångrade sekunden efter att Gustaf hade lämnat sitt avtryck. Förlåt Gustaf, men att ha 15 centimeter av armen nedkluddad med en röd spritpenna var inte det snyggaste. Och så blev det förstås den obligatoriska promenaden efteråt.
Nu ska jag gå i dvala tills den 26:e juni.
Min gårdag var fulländad. Sista riktiga skoldagen, strålande sol, två slappa och roliga lektioner, två mvg:n och så ett mail Lotten fick om att Coldplay kommer till Globen den 18 september (SEPTEMBER!!!!!). Och så kvällen då, var ska jag börja? Vi kom till Skansen hyfsat tidigt, i tid för att se genrepet vilket betydde att det inte bara blev tre minuter av Mando utan hela sex. Och de sex minutrarna var indeed magiska. Man vet ju egentligen hur sjukt bra de alltid är, men ändå får man ett lika hårt slag i magen av deras storhet varje gång man ser dem. Ett bra slag alltså. Det var fruktansvärt kallt, solen hade försvunnit bakom scenen och optimistisk som jag hade varit när vi slängde in våra grejer i en förvaringsbox på stationen hade jag även slängt in min jacka, så jag satt där och huttrade i min t-shirt, men när Mando kom blev det varmt som en dag i mitten av juli igen. Vi stog på bänkarna och hoppade och skrek och skämde ut oss och dansade och blev skrattade åt av kronprinsessan. Det var lycka. När de hade spelat kilade vi runt scenen och ställde oss vid backstage-staketet för att få oss en liten glimt, och efter en stund kom de, en efter en. I stundens hetta bad jag CJ och Gustaf signera min arm, något jag ångrade sekunden efter att Gustaf hade lämnat sitt avtryck. Förlåt Gustaf, men att ha 15 centimeter av armen nedkluddad med en röd spritpenna var inte det snyggaste. Och så blev det förstås den obligatoriska promenaden efteråt.
Nu ska jag gå i dvala tills den 26:e juni.
Kommentarer
Trackback
