bananbrasse

Idag är en viktig dag. Den 1 juli och alltså exakt ett år sedan jag såg Mando Diao för första gången. Den där dagen för exakt ett år sedan var kanske den mest betydelsefulla dagen i mitt liv hittills. Det var en sådan dag som förändrar hela livet och det är jag glad över. Nu känns det skönt att ett helt år har gått. Jag är ett helt år ifrån den person jag var då. Det är bra. Under det här året hann jag se Mando 8 gånger. Nio om man räknar när jag stod i skogen utanför Where the action is-området, fast då såg jag de aldrig förstås. Det ska nog inte bli lika många gånger det här året.

Var på Svenssons i Uppsala alldeles nyss med åtta andra filurer och hade födelsedagsmiddag för Freddis som fyllde 18 år igår. Mysigt! Jag åt kycklingspett med sås på kokosmjölk och en vårrulle. Man tänker ju att vårrullar är så stora som de man får på kinesrestauranter eller högst som de man kan köpa i frysboxen på ICA, men nejnej. Det här var en megabautarulle som var typ fem gånger så stor som en vanlig. GOTT.

Jag kommer inte orka göra om min blogg idag. Kanske i morgon.

Lyssnar på Never Seen the Light of Day, det var längesen nu. Fy tusan vilken genialisk skiva. I alla fall så satt jag och bläddrade lite i konvolutet och läste att den är inspelad på Orust där jag har sommarställe, det är ju lite ballt. Bring 'Em In är inspelad i Hjorthagen. Say no more.