Hey My Winterland
Det var ett tag sen jag skrev nåt nu, sorry 'bout that. Hittills har jag gjort absolut ingenting under hela lovet, förutom att sitta inne och titta på Gossip Girl, äta godis, rita litegrann och bara slappat. Det har varit så skönt och det var verkligen precis vad jag behövde. Jag jobbade i och för sig i tre dagar, så lite duktig har jag i alla fall varit.
Idag hade jag bara tänkt vänta på posten (min nya iPod skulle komma idag, men det gjorde den inte) och sen åka till pappa, men mamma och Sven skulle på teater och precis innan de skulle åka kom de på att de hade två extra biljetter så jag och Oskar följde med. Det var väl inte sådär super kanske, den handlade nästan bara om politik och jag fattade inte direkt nånting av det. Men det var mycket musik i alla fall, och eftersom teatern utspelade sig på 60- och 70-talet var musiken grym. I slutet av pjäsen var personerna på en Rolling Stones-konsert och ljuset släcktes ned, det hördes lite applåder och sedan spelades "(I can't no) Satisfaction" på högsta volym. Det var grejer det.
Jag skulle verkligen vilja vara född typ 1949-1950. Tänk att ha varit typ 14 när Beatles slog igenom och ha fått växa upp med dem. Att ha varit mod, haft massa grymma kläder och bara lyssnat på grym musik. Jag menar, all bra musik är ju antingen från 60-talet (tänk the Beatles, Rolling Stones, Jimi Hendrix, The Who, Bob Dylan, The Kinks) eller så inspireras den av 60-talet (Mando), och att ha kunnat se alla de där banden live måste ju ha varit helt underbart. Visst, Stones spelar ju fortfarande, men det hade nog varit lite roligare att se en 25-årig Mick Jagger än en aspackad 70-årig version. Allt verkar ha varit så positivt och optimistiskt på 60-talet, på 70-talet gick det utför men då skulle inte det spela någon roll för då kunde man bli hippie. Det gick verkligen verkligen utför inom musiken, poppen och poprocken blev hårdrock, disco, synt, reggae m.m, men efter som man skulle vara över 20 när 60-talet tog slut skulle inte det heller spela någon roll, och man hade ju ändå kunnat fortsätta lyssna på den bra musiken. Ja 60-talet var helt enkelt väldans bra det men nu är jag stuck här istället och det är väl inte så dumt det heller antar jag.
Nu är jag i alla fall hos pappa i Stockholm och tänkte vara här tills lovet är slut. I morgon tänkte jag ta en ordentlig runda på stan här och försöka hitta lite schyssta kläder och kanske några skivor om jag har tur. Jag tänkte också försöka hitta en Rolling Stones t-shirt, eller kanske The Who.
Det blev förstås hur långt som helst den här gången också, sorry.
Kanske ska få till en liten lista också, varför inte " De viktigaste personerna inom musiken"
5. Päronen Norén, vilka dundergener de måste ha för att ha kunnat få tre helt galet bra söner.
4. Mick Jagger, frontmannen för det näst bästa rockbandet någonsin, och han är en jäkel på munspel.
3. Björn Dixgård, underbar som få, men gör inte riktigt lika grymma låtar som Gustaf. (Fast inte långt ifrån förstås.)
2. John Lennon, utan Lennon, ingen pop, ingen Mando, ingen Oh Darling.
1. Gustaf Norén, behövs ingen förklaring.
Idag hade jag bara tänkt vänta på posten (min nya iPod skulle komma idag, men det gjorde den inte) och sen åka till pappa, men mamma och Sven skulle på teater och precis innan de skulle åka kom de på att de hade två extra biljetter så jag och Oskar följde med. Det var väl inte sådär super kanske, den handlade nästan bara om politik och jag fattade inte direkt nånting av det. Men det var mycket musik i alla fall, och eftersom teatern utspelade sig på 60- och 70-talet var musiken grym. I slutet av pjäsen var personerna på en Rolling Stones-konsert och ljuset släcktes ned, det hördes lite applåder och sedan spelades "(I can't no) Satisfaction" på högsta volym. Det var grejer det.
Jag skulle verkligen vilja vara född typ 1949-1950. Tänk att ha varit typ 14 när Beatles slog igenom och ha fått växa upp med dem. Att ha varit mod, haft massa grymma kläder och bara lyssnat på grym musik. Jag menar, all bra musik är ju antingen från 60-talet (tänk the Beatles, Rolling Stones, Jimi Hendrix, The Who, Bob Dylan, The Kinks) eller så inspireras den av 60-talet (Mando), och att ha kunnat se alla de där banden live måste ju ha varit helt underbart. Visst, Stones spelar ju fortfarande, men det hade nog varit lite roligare att se en 25-årig Mick Jagger än en aspackad 70-årig version. Allt verkar ha varit så positivt och optimistiskt på 60-talet, på 70-talet gick det utför men då skulle inte det spela någon roll för då kunde man bli hippie. Det gick verkligen verkligen utför inom musiken, poppen och poprocken blev hårdrock, disco, synt, reggae m.m, men efter som man skulle vara över 20 när 60-talet tog slut skulle inte det heller spela någon roll, och man hade ju ändå kunnat fortsätta lyssna på den bra musiken. Ja 60-talet var helt enkelt väldans bra det men nu är jag stuck här istället och det är väl inte så dumt det heller antar jag.
Nu är jag i alla fall hos pappa i Stockholm och tänkte vara här tills lovet är slut. I morgon tänkte jag ta en ordentlig runda på stan här och försöka hitta lite schyssta kläder och kanske några skivor om jag har tur. Jag tänkte också försöka hitta en Rolling Stones t-shirt, eller kanske The Who.
Det blev förstås hur långt som helst den här gången också, sorry.
Kanske ska få till en liten lista också, varför inte " De viktigaste personerna inom musiken"
5. Päronen Norén, vilka dundergener de måste ha för att ha kunnat få tre helt galet bra söner.
4. Mick Jagger, frontmannen för det näst bästa rockbandet någonsin, och han är en jäkel på munspel.
3. Björn Dixgård, underbar som få, men gör inte riktigt lika grymma låtar som Gustaf. (Fast inte långt ifrån förstås.)
2. John Lennon, utan Lennon, ingen pop, ingen Mando, ingen Oh Darling.
1. Gustaf Norén, behövs ingen förklaring.
Kommentarer
Trackback
