bananbrasse

Eftersom Oskar nyligen köpt Ode to Ochrasy och the Kooks första skiva på vinyl bestämde vi oss för att plocka fram LP-spelaren i morse. Det var najs. Ochrasy på LP säger jag bara, mhmm! Det blev ett riktigt schysst rasp på Björns röst och det lät helt perfekt. Pappa kom på att vi har en massa vinylskivor i garderoben så efter närmare en timmes rotande i vår inte helt städade garderob hittade vi en hel del godingar, bland annat Sgt. Peppers Lonely Hearts Club och Abbey Road med Beatles, en Big Hits-skiva med Rolling Stones, en Best of Jimi Hendrix och en hel del annat. Pappa visade också en skiva som hade varit hans favorit när han var ung, Country Joe and the Fish hette bandet och den var grymt bra. Men jag kan bara konstatera en sak, Stones ska höras på vinyl. Beatles också för den delen. Det var bara perfekt, soundet är så mycket schysstare än på CD, det är mycket mjukare och man hör att det är så det är meningen att det ska låta.

På kvällen blev det bio, Shine a Light. Den var bra kan man lugnt säga. Man hör alltid alla prata om att de har blivit så dåliga live och att de inte ens kan spela längre, men det såg i alla fall inte jag skymten av. Deras energinivå är minst lika hög som när de var 25, Mick Jaggers moves var snyggare än någonsin och allt fulländades av de underbara intervjuerna mellan låtarna från när de var unga. Jag förundras verkligen hur de orkar hålla uppe den här nivån trots att de är 65 år och dessutom har utsatt sig själva för extremt drogmissbruk, har totalt kört ut sig själva på scenen om och om igen och massa andra saker man inte ens vill veta. Fast på 60-talet var de förstås riktiga godingar, och det kan man se här:



Jag fick reda på att Duffy ska vara med i P3 Live Session på onsdag, hennes första Sverigespelning någonsin, så jag bestämde mig för att ta ett litet snack med Anna-Karin och hon ska försöka ordna biljetter till oss, det vore sååå roligt!