bananbrasse

En hel mängd sol, en hel mängd skrik, en hel mängd flyt, en hel mängd stress och en hel mängd Håkan är vad helgen bestått av. Jag stressade mig igenom hela dagen på jobbet i lördags eftersom jag hela tiden hade den här tanken i bakhuvudet att jag inte för något i världen fick missa tåget jag och Lotten skulle åka med. Det gjorde jag inte heller, men eftersom Charlotte inte ville gå av tåget blev vi försenade och fick springa till Fryshuset. Väl där började i alla fall vår flyt. Oskar stod låååångt fram i kön men jag hade hans biljett så vi gled in i kön lite smidigt och gav den till honom och eftersom det inte var någon vakt som såg blev vi liksom kvar där. När vi kom in tog det en stund att lämna grejerna i garderoben och sådär, men till slut kom vi in till själva konsertsalen. Där hade de ställt ett galler cirka 20 meter från scenen som vi hamnade innanför. Ganska precis efter att vi hade satt oss tillrätta stängde de för och inga fler fick komma in. Vi satt mitt framför scenen då, men höll på att bli bortkörda till ena sidan där vi inte skulle ha sett något alls, men vi hade lite mer flyt och kunde sitta kvar. När konserten började berättade Håkan att han skulle köra 22 låtar, inte helt dumt. Han drog i gång med Tro & Tvivel, och jag måste medge att det var lite segt under de första låtarna, det blev aldrig något riktigt drag. När Håkan körde Hurricane blev det andra bullar dock. Jag grät, alla runtomkring grät, Hurricane han själv grät. Det var fint. Det var mer än fint. Då var spelningen igång på riktigt och när alla 22 låtarna var färdigspelade var konserten låmgt ifrån över. Publiken fortsatte sjunga, bandet kastade ut rosor, Håkan tog tacksamt emot det våldsamma jublet och Hurricane vägrade att gå av scenen. Mäktigt var det, minst sagt.

Idag blev det en tur på stan med Lotten och innan vi tog tåget hem blev det Ben & Jerryglass i en busskur. I helgen grillade vi för första gången i år förresten. Nu är det sommar.